Olivia Schiller

Olivia Schiller, 37 år

Jag föddes i Dalien, men har till största delen av mitt liv bott i Stalonien. När jag var fyra år och det blev oroligt i Dalien tog vi oss alltså till grannlandet Stalonien, inte idealiskt men bättre. Min familj, mamma, pappa, två syskon och jag flyttade in i huvudstaden Kjosovina för mina föräldrar med deras utbildningar lätt kunde få bra jobb. Mamma blev efter ett tag chef på migrationsverket som sedan skulle bli ett jobb jag fick ta över. Vi hade det ganska bra då för länge sen, till för tjugo år sedan när vi fick diktatur. Jag var 17 år när vi hade vårt senaste val, det stod officiellt mellan Dobrogost Lebed och Predrag Jeltsin. Men det spelade ingen roll vem vi röstade på, Dobrogost hade militären på sin sida och det var för bestämt att han skulle styra landet kommande år. Men Stalonien var fortfarande inte helt nöjda, så för att hålla folket i schack så kom det nya regler hela tiden. Vi fick inte lov att mötas upp mer än tre stycken åt gången, man blev lätt fängslad om man misstänktes för att vara emot staten. Även de högt uppsatta jobben fick låg lön, så det var svårt för mina föräldrar att försörja alla tre barn och i och med att jag är äldst så blev jag bortgift. Så som nybliven 18-åring gifte jag mig och flyttade in med George Schiller, jag kände honom inte då men vi kom bra överens. Han reste en hel del i hans jobb i säkerhetstjänsten och jag hade mycket att göra på migrationsverket, alla statliga jobb. 

Men ju fler regler det kom desto svårare blev det att leva i landet, man blev ofta förhörd för att bevisa att man var trogen till nationen. Varje dag på väg från och till jobbet såg man någon som blev nedslagen utav den statliga polisen och om någon försökte stoppa det fick den smaka på detsamma. Min man och jag hade under ett par år diskuterat att fly, om vi sökte utresetillstånd kunde vi ta oss ut och vidare därifrån men när vi flitigt försökt få tillståndet i fem år insåg vi att det inte gick via staten. Den var låst, låtsades att det bara var en sak som återstod men sen kom en sak till, och en till. 

När George en dag kom hem var han ovanligt glad, han hade lärt känna en man som skulle kunna smuggla ut oss redan i slutet av veckan. Vi skulle behöva lägga alla våra pengar på den här resan men med var värt risken, vi hade inget bättre alternativ. Natten det var dags hoppade vi på bussen bara var sin ryggsäck som packning, bussen körde mullrande genom natten utan några lyktor tända. Vi fick ta de smalaste, trasigaste vägarna som gick att hitta så vi inte skulle möta någon på vägen som kunde avslöja oss. En hade med sig sitt lilla barn, när vi kommit en bit vaknade ungen och började skrika så det skar i öronen. Chauffören sköt både mamman och barnet utan att blinka utan att få någon reaktion i bussen. Alla visste att det var nödvändigt för att inte bli påkomna så resten av resan till gränsen var knäpptyst. Chauffören hade fixat en kontakt vid gränsen som släppte ut oss och resan hade hittills gått förvånansvärt bra men rädslan kröp fortfarande i kroppen.